Han smög sig in i mitt liv

Jag hade först tänkt skriva om hur jag stressar och hur jag har svårt att hitta balans. Men det är inte alls det jag vill forma i ord och meningar.

Jag vill berätta om han. Han håller mig varm när jag fryser. Hans famn gör mig trygg trots en fartfylld vardag. Att kunna krypa in i hans famn och rita kanter på tatueringarna med fingret och lyssna till hans röst är det ultimata slutet på dagen. Jag älskar att se honom när jag vaknar.

Hans själ är så fylld av godhet och kärlek. Han bryr sig om mig.

Han gör min tillvaro rosa och fluffig.

Hans närvaro i mitt liv fyller ut en plats som alltid varit orolig. Han är min. Bara min. Och jag är så otroligt glad för det! 

Nu ska jag krypa ner och drömma om honom. Han e guld ❤️

När själen behöver vila

I min hyrda radhuslägenhet på landet ljuder lugn musik, hundarna sover, matten har äntligen kravlat sig ur sängen(efter 5h powernap), det röda vinet i det alldeles för stora vinglaset sprider ljuvlig doft.

50h är jobbade denna vecka och tröttheten ligger som ett orosmoln över själen. Tanken var att skriva skoluppsatser hela kvällen och hela morgondagen för att vara klar med allting på torsdag. Det har jag lovat mig själv. Alla gamla uppgifter ska vara färdiga före årsskiftet. Men nu satt jag mig vid datorn, öppnade uppgiften som är prioriterad och inser att jag inte kan göra detta i kväll. Jag har den fysiska energin att vara vaken men den psykiska energin är bortblåst. Jag jobbade senaste natten och före jobbet firade jag jul med familjen. Jag vet, det var fel dag men det gör mig ingenting. Därför är energin lite lägre just nu.

Så vad ska jag göra med den fysiska energins närvaro och den psykiska energins frånvaro i kväll då? Jag kan inte ha lust med någonting alls just nu. Inte ens sätta igång tvn. Jag skulle vilja se på stjärnor men det har blivit mulet.

Jo, det jag skulle ha lust med är att ligga och lyssna på hjärtslag från han som hållit mig sällskap senaste veckorna. Och bara va. Men nu tar jag mina fyrbenta, min yogamatta, mitt vinglas och Melissa Horn och sätter mig i mörkret. Skönt.

Panik eller don´t give a fuck

Ibland kommer jag i perioder i mitt liv som gör mig handlingsförlamad. Idag trampade jag rätt in i den perioden. Ingenting som jag brukar tycka är roligt vill jag göra, allting känns som stora hinder och jag orkar i princip bara ligga i sängen.

Just idag hatar jag igen. Eller panikar. Jag får panik av varje liten sak som ska göras. Allt görs i sista minuten, blir halvdant eller lämnas på framtiden. Så jävla dåligt system att jag inte vet vad. Hur kommer man ur den här situationen riktigt?

Undrar om det är det här jag gömmer under "i don´t give a fuck" eller om det här bara är sämre perioder. Skit samma, nu är jag här och måste agera. 

Sist jag var här drack jag alkohol i tre veckor i sträck men det går inte nu när jag går i skola och jobbar. Nu måste jag skärpa mig och ta mig igenom allt som känns jobbigt ändå. Alkohol är inte den smartaste vägen heller, det vet jag. Men just då var det enkelt. Nu är ingenting enkelt. Fuck.

Kanske det bästa för världen

Känslan när man sitter öga mot öga med någon som man tycker om och hela själen skriker att jag borde berätta för personen hur älskad han är. Men hjärnan säger "stopp, du är inte rättvis. Du vill inte ha det livet. Du valde själv bort den personen från ditt liv.". Det känns som man faller ner i ett avgrund som man själv grävt.

Och det är inte rättvist. Inte mot någon. Men jag känner mig själv och jag antar att det är som många andra delar av mitt liv. Jag blir inte nöjd. Aldrig. Kanske det snällaste mot världen är att jag föralltid är ensam och missnöjd istället för att fara runt och krossa hjärtan...

Det känns ju himla deprimerande. Men det kanske är det bästa. Vem vet.

Att sakna det man inte vill ha

Jag levde hela min sommar i en bubbla. Varannan vecka jobbade jag +70h, sen sov jag och så försökte jag vara aktiv med mina hundar, sambo, vänner, träning. Jag hade enormt dåligt samvete. För jag hann aldrig vara hemma och bara va. Jag hann aldrig känna att jag var klar och med gott samvete fick krypa i säng på kvällen. Jag kunde aldrig känna mig stolt. Jag var alltid arg, aldrig hemma eller så höll hundarna på och krypa ur skinnet. Att äta riktig mat var inte att tala om, jag kastade i mig kopiösa mängder milkshakes för att kanske få ihop till dygnets kaloriintag. Jag gick ner mig till botten. Under flera månader har jag varit medveten om vart jag var påväg men jag har aldrig varit så nära ett äkta psykbryt som i slutet på sommaren då jag bara släppte allt jag hållit hårt i. Och så stängde jag av. Jag stängde av allt jag någonsin känt och det enda som fanns kvar var irritation, frustration och ett stort alkoholsug. Jag hatade(hatar ibland fortfarande) att bara vara människa. Att måsta existera utan att någonsin bett om det. Ta ansvar som människa och leva ett liv. Jag vet att det är otacksamt att uttrycka sig så i sällskap med folk som faktiskt förlorat någon som vill existera. Men det är inget jag kan påverka.

Men där var jag. På botten. Utan hem, utan inkomst, utan mål i livet och utan orsak. Utan orsak till livet. Men nu är jag på normalnivå igen. Tack vare mina vänner. Mina finaste vänner som dricker vin i fula muggar och lyssnar på mitt whine om att måsta va vuxen eller bjuder på sthlmsboende när jag tröttnat på verkligheten. Dom får mig att fortsätta. 

Det betyder inte att jag nu hittat målet eller förstått orsaken. Jag fattar i ärlighetens namn ingenting. Jag vet inte vad orsaken är. Men jag ger något åt någons liv och än räcker det. Mina bästa vänner betyder tusen stjärnor i mitt liv. Men för stunden lever jag för mig och jag trivs med ovissheten. Och orkar vakna varje morgon och bestämma mig för vad jag ska åstadkomma för dagen och hoppas att på kvällen är jag nöjd. Är jag nöjd över min prestation av livet. Så som livet bestämt att jag ska leva det.

Och just ikväll kommer saknaden av det som jag sagt ifrån mig. Det jag inte vill ha. 

Nu. Nu måste jag omfamna denna känsla och komma ihåg den tills imorgon och fundera varför jag saknar. Inte känna till fullo utan bara acceptera och minnas, utvärdera och gör om, gör rätt. Att känslan finns gör den inte mindre rätt men kanske den förskönas i en annars vardaglig tillvaro. Vilket är dumt.

Dumt... Mycket saker är dumt. 

På en soffa i mörkret

I mörkret, i Stockholms innerstad ligger jag på en soffa. Brevid mig i en lånad biabädd ligger min stora, jättefina unghund. Idag har vi gått på stan och unghunden har valt godis i en främmande godisbutik. Jag har ätit löjliga mängder med godis. Kinder bueno, panteri och åländska lantchips har slunkit ner hela dagen. 

Jag är slut. 

Orken finns inte riktigt här just nu.

Jag for från ön till storstaden där man inte behöver göra saker. På ön finns många måsten, många viljor och allt för lite tid. Snart kommer hösten emot oss. Det är med skräckblandad förtjusning jag möter hösten. Tänk att få göra skolan klart. Men hur ska det gå med ekonomin? Kommer jag ha tillräckligt med tid för mina fyrbenta? Kommer orken finnas till träning? Eller kommer jag blöda näsblod tre gånger i månaden? Kommer ångesten över tidspress stå mig i halsen? Kommer min sambo alls vara stolt över det jag gör? Kommer jag vara nöjd med det jag gör?

Jag tänker mycket just nu. På alla människor som jag älskar och som jag om och om prioriterar bort. En hund är inget barn men det är faktiskt mycket jobb. Jag vet inte om vännerna förstår det. Hoppas dom förstår det. Hoppas dom har överseende. Hoppas.

Nu är det natt. Tillochmed storstaden sover och är tyst. Det ska jag också göra.

Hejdå

Känslostormar

The Vampire Diaries. 
För dem som sett det(och gillat det) så säger de orden allt. Jag älskar den serien! Jag började titta på den för 2 månader sedan och som mina känslor fått liv igen.
Alltså det är något med en del serier som får mig att känna så mycket saker som jag aldrig annars känner. Jag älskar intrigerna och romantiken, att älska men inte våga, utan väga och flirta och emellanåt rädda lite liv. Det är så otroligt spännande! Hur fångar man de djupa känslorna? Hur kan man samla på sig alla nyanser av känslor och plocka fram dem när ens liv blir aningen för vardagligt?



Det finns fler fantastiska serier som berör mig till mitt innersta. Grey´s Anatomy. Bara av att skriva de orden får mig att må bra. Drop Dead Diva. Jag kan verkligen fortsätta skriva hur länge som helst om det jag känner för dessa serier. Och se dessa serier hur ofta som helst.

Åtminstone dessa tre serier är sådana som fått mig nålad framför tv:n. Dom har fått mig gråta och skratta högt(jag som aldrig skrattar åt filmer). Och karaktärerna blir som ens kära vänner.

Och när serien tar slut så känns det som hela världen går under.... Som man aldrig kommer se ljuset i livet igen. Känslan när 50 Shades of Grey böckerna tog slut var hemsk. Tur att jag var på semester just då, annars skulle jag nog ha lite jobbigt att va.

Kramhej