svävar iväg

När jag senast skrev inlägg så insåg jag att jag håller på att falla tillbaka i gamla spår. Varför kommer lusten att skriva endast när humöret är som lägst?
Så jag sa till mig själv att nästa gång jag var lycklig skulle jag skriva av mig, dela glädjen. Och visa till världen att jag faktiskt inte är så nergrävd som jag verkar via sociala medier.

Men här sitter jag igen, ser tillbaka på några smärtfria, "sköna" veckor, och inser att det var då jag borde suttit mig ner och rådda ner lite text.
Det är ju inte så svårt att skriva när man väl kommer igång och jag tycker ju om att skriva. Det är roligt. Men som vanligt så dras jag med i det dagliga humöret.
Jag är övertrött, har inte sovit ordentligt på många nätter, vaknar flera gånger om nätterna, helt oförmögen att slappna av. Jag är på otroligt dåligt humör. Idag har jag inte ätit ordentligt heller, men varför äta när man inte är hungrig? Det tar ju hela ätglädjen.

Jag ser hela livet gå förbi utan att jag själv styr. Saker bara händer och jag känner att jag inte riktigt har kontroll på någonting.
Jag drömmer jättemycket nuförtiden. Alltid med starka känslor inblandade, oftast ilska, rädsla eller sorg. Jag är otroligt lättirriterad också, på allt och alla. Idag märks det mer än igår. Jag antar att det beror på att jag inte ätit något sött idag.

Och det är nu. Nu som jag skriver av mig. När jag endast har negativa saker att komma med. Jag ska nog inte ens börja. Jag blir så medtagen och svävar iväg på ämnen som andra människor tar illa upp av.

Så vi skiter väl i det här...

Sådär man kan känna ibland

Oönskade känslor som åter kommer tillbaka. Den där meningslösheten som präglat mitt liv fram och tillbaka i år nu.

Känslan när man vaknar varje morgon, vecka efter vecka, utan att vilja stiga upp, utan att kunna somna om, ingen hunger men helt tom magsäck. Alla bordekänslor: borde stiga upp, borde äta frukost, borde plugga, borde umgås med vänner, borde, borde, borde. Men helt lustlös. Vill ingenting. Man känner igen de här känslorna, man kan se det i min kalender som alltid är smetfull med planeringar. Saker jag brukar tycka är roligt, saker jag såg fram emot förut. Dom känns som stora hinder som man bara måste ta sig igenom. Jag brukar tänka att om jag gör tillräckligt många saker som jag brukar tycka om så borde jag kanske få tillbaka lite energi.

Och jag borde ju må bra! Jag har ju fantastiska förutsättningar för att må bra! Fint hem, söt hund, jättebra pojkvän, meningsfull sysselsättning, bra inkomst, många fina vänner, mm.

Och jag skulle ju inte säga att jag mår dåligt. Jag har ju inte ont eller så. Och jag är inte ledsen eller arg eller något. Jag bara ser ingen mening med att göra saker...