Beslutsamhet att sluta hispa

Sömn- vilken fantastisk funktion!

Jag sov förstås som en stock efter mitt lilla break down igår. Sedan vaknade jag idag, visserligen med samma tomma känsla inuti men med en beslutsamhet. Denna beslutsamhet tog mig tio kilometer runt staden med hunden och sedan till datorn för en och en halv timmes effektiv studietid. Något gott ska väl lip ha med sig, tydligen.

Nåja. Att få promenera tio kilometer och lyssna på musik tror jag var mycket nyttigt för mig. Jag tror att det finns en undermedveten tankeprocess som jobbar på även om jag själv inte är helt medveten om den. Jag ska inte hispa så mycket över det här längre. Det får va nog med det. Jag tror verkligen inte att jag kommer någonvart av att tvinga mig själv att tänka och känna saker.

Nu ska jag fara till mitt jobb så småningom och problemlösa lite.

Att beskriva nuet

Jag har ju bestämt mig för att känna efter hur det känns i stunden och beskriva det. Ikväll valde jag att va för mig själv med hunden och dricka ett glas vin, lyssna på musik och spela spindelharpan. Efter en timme börjar jag gråta, lugnt och stillsamt. Samtidigt började min käre fyrbenta vän pipa av någon anledning så det gick bara en kort stund innan vi valde att ta en tur ut. När vi kom in lade jag mig pånytt halvliggandes/halvsittandes i soffan med mitt vinglas. Den här gången bjöd jag upp hunden i soffan och samtidigt började jag storlipa. Och jag funderade varför jag grät och försökte med alla mina känselspröt känna efter vilken känsla och tanke som fick mig att gråta. Och det fanns ingen tanke, det fanns bara en känsla av enorm tomhet, rädsla och nedstämdhet.

Bara vetskapen av att jag inte vet gör mig ännu mer rädd och nedstämd. Och det känns verkligen som att det inte finns några vettiga ord att säga till någon för att försöka förklara. Samtidigt som jag har ett enormt behov av intellektuellt sällskap.

Life alltså...

Självdiagnostik kring ordförstoppning

Jag har länge känt att orden tagit slut. Önskan att beskriva känslor har varit så stor att den har förstoppat ordflödet i sig. Men någon sa att om man börjar med lite i taget så blir det bättre sen.

Flera som känner mig väl vet att jag ofta självdiagnostiserar problem jag stöter på och detta är inget undantag. Jag kan se tillbaka på min vår för att se flera månaders hets till att plocka fram meningslösa ord, i en perfekt ordning, för att övertyga läsaren om att innehållet är sant. Detta vart en vardagsångest, att alltid räkna ord och lägga till fler för utfyllnad. 

När jag till slut slutade med det så slutade orden liksom helt. Jag tror det kan finnas ett visst sorts hinder i mig att komma tillbaka till orden när dessa plågsamt krystats fram en längre tid.

Så då antar jag att jag är på noll igen. Det vill säga att jag kommer uttrycka synliga sanningar i första hand för att väcka min tankeverksamhet. Och i denna process ska jag lägga in känslorna så dessa blir lättare att förklara sen när frågan väl kommer på tal.

När man säger allt utan att säga nånting

Vad betyder det när man tänkt så mycket och sagt så mycket att orden tagit slut? Har man som person förändrats då eller är man samma människa fast med en djupare kunskap? Jag vet att jag har vändt och vridit på allt jag vet och känner de senaste veckorna och det enda som det leder till är en känsla av tomhet. En tomhet som sträcker sig från topp till tå och endast lämnar efter sig ett falskt dimmsken på verkligheten. Det får mig att fråga mig själv "är det här verkligen jag?", "är jag den jag tror jag är?" Och "tycker jag om den jag lever upp till att vara?". Det här är fruktansvärda frågor. Det får mig nästan att nudda i min förglömda existensångest, men bara nudda.

När jag insåg vilka rädslor som styrt mig senaste året föll hoppet hos mig. Detta är alltså rädslor som byggts upp under flera år och fått enorm påverkan i mitt liv. Det är tungt. Och hur gör man för att befrias från rädslorna? Eller ska man acceptera att jag föralltid kommer styras av dessa?

Nåja, nu ska jag i alla fall sova lite. Och kanske krama Janis-hunden lite.

Godnatt 

Känslan av examen

Ibland sniglar sig tiden på hur länge som helst och man ser inget slut. Man tragglar med alla måsten och deadlines, planerar, pusslar, vrider och vänder på varenda lilla göra. Det känns som ett stort mörkt moln.

Sedan kommer man till dagen då det är ca 4veckor kvar. Då allt man ska göra finns på en att göra lista på sju punkter. Då det bara är att bita ihop, bocka av och kämpa. Man kan liksom känna doften av sin examen. Man kan se ljuset i tunneln och man kan känna smaken i munnen. Känslan är överväldigande och skön. Man har väntat på den så himla länge. 

Där är jag nu. Och jag älskar det!

Allt hårda arbete betalar sig snart

Placerad i Stockholm brännandes på tangenterna och svettandes i nerverna av skrivning på slutarbete. Snart är det klart. Snart är jag sjuksköterska. Snart, snart, snart. Hoppas man inte blir helt sågad av läraren, utan att man faktiskt har gjort något bra.

Jag har bosatt mig för några dagar i Flemingsberg och har med min skrivkamrat jobbat hårt. Eller kanske inte jobbat hårt ännu så mycket men vi har gjort bra planeringar och vet hur vi ska göra. Jag har varit på skolans gym en sväng vilket visade sig vara jättestort och fräscht! Jag var supernöjd med det och imorgon ska jag gå dit igen.

Nu passar jag på att göra så mycket av skolan klart så jag på lördag kan njuta av födelsedagsparty i storstaden för att sedan få hem min karl och avsluta nästa vecka med att dra på semester. Det blir så najs! Så även om det senaste veckan känts superkämpigt med flera aspekter i mitt ork så fortsätter jag jobba för jag kan nästan känna lukten av avkastning för mitt hårda jobb. Tjoho!

Att vara älskad av att existera

Jag måste erkänna att jag är förundrad. I min tidigare värld har förälskelse och så kallad nykärlek bara existerat bland tonåringar och barn. Jag har har jättesvårt att förstå hur människor kan skriva på olika sociala medier om hur kära och förälskade de är. Allt för många gånger har jag suckat högt och scrollat snabbt i mina olika flöden när det kommer kärleksförklaringar om någons "gullesnutteduttiplutt".
Och nu, nu känns det som att jag har ett enormt behov av att skrika ut mina känslor överallt. Jag är liksom störtkär. Ni vet, jag har det som folk kallar för fjärilar i magen, går på rosa moln och ser hjärtan i ögonen. Jag vill berätta för hela världen om hur otroligt bra kille jag har hittat.

Jag får för första gången i en kärleksrelation känna mig uppskattad av att bara existera. Att jag som person är den bästa version som kan gå på jorden. Jag har inte bara fått höra att jag duger som jag är utan att alla mina sidor är  älskade och beundras av en och samma person. Känslan av existensångest som jag alltid känt i mer eller mindre skala i mitt liv är som bortblåst just nu.

I flera relationer jag  haft tidigare har jag upplevt att jag behöver passa in. På olika plan har jag försökt vänt och vridit min personlighet för att uppfylla en viss standard. Och ett tag i mitt liv tänkte jag nöja mig med det. Jag tänkte nöja mig med att ha en lite knäpp känsla i magen av att aldrig riktigt vara hel. Jag trodde liksom att det ändå var så människor har det. Jag menar inte att jag bara haft ett liv fyllt med olycka, det har funnits ljusa stunder då ångesten varit i hanterbar skala. Någon sade faktiskt att jag har fel i huvudet, och det var ju sant då.

Men under sommaren 2015 hände något inom mig. Av någon anledning, som jag i dagsläget inte kan sätta fingret på, växte något som jag tror kallas självkänsla. Jag har fått ork att ta tag i saker och att inte bry mig om den negativitet som tidigare fyllt mitt inre. Nu kan jag acceptera alla möjliga saker i mitt liv som jag tidigare inte skulle klarat av. Jag har under hela hösten grävt fram min personlighet och bestämt mig för att bland annat inte slösa energi på negativitet.

Jag tror att träffa en så fin kille som jag gjorde på halloween -15 var i precis rätt tid i mitt liv. Jag hade mognat till under sommaren, fått sätta mina värderingar i livet under hösten och blivit redo att känslomässigt ta in någon i mitt hjärta. Men denna gång gjorde jag det utan att forcera min personlighet och det visade sig vara ett toppen recept.

Och idag, snart fem månader senare är det bästa jag vet att få umgås med honom. Varje dag får jag ta del av hans fina själ. Och jag älskar inte bara han som person utan jag älskar den känsla jag får av att umgås med honom. Han är min.

Han smög sig in i mitt liv

Jag hade först tänkt skriva om hur jag stressar och hur jag har svårt att hitta balans. Men det är inte alls det jag vill forma i ord och meningar.

Jag vill berätta om han. Han håller mig varm när jag fryser. Hans famn gör mig trygg trots en fartfylld vardag. Att kunna krypa in i hans famn och rita kanter på tatueringarna med fingret och lyssna till hans röst är det ultimata slutet på dagen. Jag älskar att se honom när jag vaknar.

Hans själ är så fylld av godhet och kärlek. Han bryr sig om mig.

Han gör min tillvaro rosa och fluffig.

Hans närvaro i mitt liv fyller ut en plats som alltid varit orolig. Han är min. Bara min. Och jag är så otroligt glad för det! 

Nu ska jag krypa ner och drömma om honom. Han e guld ❤️