Jag levde hela min sommar i en bubbla. Varannan vecka jobbade jag +70h, sen sov jag och så försökte jag vara aktiv med mina hundar, sambo, vänner, träning. Jag hade enormt dåligt samvete. För jag hann aldrig vara hemma och bara va. Jag hann aldrig känna att jag var klar och med gott samvete fick krypa i säng på kvällen. Jag kunde aldrig känna mig stolt. Jag var alltid arg, aldrig hemma eller så höll hundarna på och krypa ur skinnet. Att äta riktig mat var inte att tala om, jag kastade i mig kopiösa mängder milkshakes för att kanske få ihop till dygnets kaloriintag. Jag gick ner mig till botten. Under flera månader har jag varit medveten om vart jag var påväg men jag har aldrig varit så nära ett äkta psykbryt som i slutet på sommaren då jag bara släppte allt jag hållit hårt i. Och så stängde jag av. Jag stängde av allt jag någonsin känt och det enda som fanns kvar var irritation, frustration och ett stort alkoholsug. Jag hatade(hatar ibland fortfarande) att bara vara människa. Att måsta existera utan att någonsin bett om det. Ta ansvar som människa och leva ett liv. Jag vet att det är otacksamt att uttrycka sig så i sällskap med folk som faktiskt förlorat någon som vill existera. Men det är inget jag kan påverka.
Men där var jag. På botten. Utan hem, utan inkomst, utan mål i livet och utan orsak. Utan orsak till livet. Men nu är jag på normalnivå igen. Tack vare mina vänner. Mina finaste vänner som dricker vin i fula muggar och lyssnar på mitt whine om att måsta va vuxen eller bjuder på sthlmsboende när jag tröttnat på verkligheten. Dom får mig att fortsätta.
Det betyder inte att jag nu hittat målet eller förstått orsaken. Jag fattar i ärlighetens namn ingenting. Jag vet inte vad orsaken är. Men jag ger något åt någons liv och än räcker det. Mina bästa vänner betyder tusen stjärnor i mitt liv. Men för stunden lever jag för mig och jag trivs med ovissheten. Och orkar vakna varje morgon och bestämma mig för vad jag ska åstadkomma för dagen och hoppas att på kvällen är jag nöjd. Är jag nöjd över min prestation av livet. Så som livet bestämt att jag ska leva det.
Och just ikväll kommer saknaden av det som jag sagt ifrån mig. Det jag inte vill ha.
Nu. Nu måste jag omfamna denna känsla och komma ihåg den tills imorgon och fundera varför jag saknar. Inte känna till fullo utan bara acceptera och minnas, utvärdera och gör om, gör rätt. Att känslan finns gör den inte mindre rätt men kanske den förskönas i en annars vardaglig tillvaro. Vilket är dumt.
Dumt... Mycket saker är dumt.
