Jag har ju bestämt mig för att känna efter hur det känns i stunden och beskriva det. Ikväll valde jag att va för mig själv med hunden och dricka ett glas vin, lyssna på musik och spela spindelharpan. Efter en timme börjar jag gråta, lugnt och stillsamt. Samtidigt började min käre fyrbenta vän pipa av någon anledning så det gick bara en kort stund innan vi valde att ta en tur ut. När vi kom in lade jag mig pånytt halvliggandes/halvsittandes i soffan med mitt vinglas. Den här gången bjöd jag upp hunden i soffan och samtidigt började jag storlipa. Och jag funderade varför jag grät och försökte med alla mina känselspröt känna efter vilken känsla och tanke som fick mig att gråta. Och det fanns ingen tanke, det fanns bara en känsla av enorm tomhet, rädsla och nedstämdhet.
Bara vetskapen av att jag inte vet gör mig ännu mer rädd och nedstämd. Och det känns verkligen som att det inte finns några vettiga ord att säga till någon för att försöka förklara. Samtidigt som jag har ett enormt behov av intellektuellt sällskap.
Life alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar