Vad betyder det när man tänkt så mycket och sagt så mycket att orden tagit slut? Har man som person förändrats då eller är man samma människa fast med en djupare kunskap? Jag vet att jag har vändt och vridit på allt jag vet och känner de senaste veckorna och det enda som det leder till är en känsla av tomhet. En tomhet som sträcker sig från topp till tå och endast lämnar efter sig ett falskt dimmsken på verkligheten. Det får mig att fråga mig själv "är det här verkligen jag?", "är jag den jag tror jag är?" Och "tycker jag om den jag lever upp till att vara?". Det här är fruktansvärda frågor. Det får mig nästan att nudda i min förglömda existensångest, men bara nudda.
När jag insåg vilka rädslor som styrt mig senaste året föll hoppet hos mig. Detta är alltså rädslor som byggts upp under flera år och fått enorm påverkan i mitt liv. Det är tungt. Och hur gör man för att befrias från rädslorna? Eller ska man acceptera att jag föralltid kommer styras av dessa?
Nåja, nu ska jag i alla fall sova lite. Och kanske krama Janis-hunden lite.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar