På en soffa i mörkret

I mörkret, i Stockholms innerstad ligger jag på en soffa. Brevid mig i en lånad biabädd ligger min stora, jättefina unghund. Idag har vi gått på stan och unghunden har valt godis i en främmande godisbutik. Jag har ätit löjliga mängder med godis. Kinder bueno, panteri och åländska lantchips har slunkit ner hela dagen. 

Jag är slut. 

Orken finns inte riktigt här just nu.

Jag for från ön till storstaden där man inte behöver göra saker. På ön finns många måsten, många viljor och allt för lite tid. Snart kommer hösten emot oss. Det är med skräckblandad förtjusning jag möter hösten. Tänk att få göra skolan klart. Men hur ska det gå med ekonomin? Kommer jag ha tillräckligt med tid för mina fyrbenta? Kommer orken finnas till träning? Eller kommer jag blöda näsblod tre gånger i månaden? Kommer ångesten över tidspress stå mig i halsen? Kommer min sambo alls vara stolt över det jag gör? Kommer jag vara nöjd med det jag gör?

Jag tänker mycket just nu. På alla människor som jag älskar och som jag om och om prioriterar bort. En hund är inget barn men det är faktiskt mycket jobb. Jag vet inte om vännerna förstår det. Hoppas dom förstår det. Hoppas dom har överseende. Hoppas.

Nu är det natt. Tillochmed storstaden sover och är tyst. Det ska jag också göra.

Hejdå