Kanske det bästa för världen

Känslan när man sitter öga mot öga med någon som man tycker om och hela själen skriker att jag borde berätta för personen hur älskad han är. Men hjärnan säger "stopp, du är inte rättvis. Du vill inte ha det livet. Du valde själv bort den personen från ditt liv.". Det känns som man faller ner i ett avgrund som man själv grävt.

Och det är inte rättvist. Inte mot någon. Men jag känner mig själv och jag antar att det är som många andra delar av mitt liv. Jag blir inte nöjd. Aldrig. Kanske det snällaste mot världen är att jag föralltid är ensam och missnöjd istället för att fara runt och krossa hjärtan...

Det känns ju himla deprimerande. Men det kanske är det bästa. Vem vet.