Beslutsamhet att sluta hispa

Sömn- vilken fantastisk funktion!

Jag sov förstås som en stock efter mitt lilla break down igår. Sedan vaknade jag idag, visserligen med samma tomma känsla inuti men med en beslutsamhet. Denna beslutsamhet tog mig tio kilometer runt staden med hunden och sedan till datorn för en och en halv timmes effektiv studietid. Något gott ska väl lip ha med sig, tydligen.

Nåja. Att få promenera tio kilometer och lyssna på musik tror jag var mycket nyttigt för mig. Jag tror att det finns en undermedveten tankeprocess som jobbar på även om jag själv inte är helt medveten om den. Jag ska inte hispa så mycket över det här längre. Det får va nog med det. Jag tror verkligen inte att jag kommer någonvart av att tvinga mig själv att tänka och känna saker.

Nu ska jag fara till mitt jobb så småningom och problemlösa lite.

Att beskriva nuet

Jag har ju bestämt mig för att känna efter hur det känns i stunden och beskriva det. Ikväll valde jag att va för mig själv med hunden och dricka ett glas vin, lyssna på musik och spela spindelharpan. Efter en timme börjar jag gråta, lugnt och stillsamt. Samtidigt började min käre fyrbenta vän pipa av någon anledning så det gick bara en kort stund innan vi valde att ta en tur ut. När vi kom in lade jag mig pånytt halvliggandes/halvsittandes i soffan med mitt vinglas. Den här gången bjöd jag upp hunden i soffan och samtidigt började jag storlipa. Och jag funderade varför jag grät och försökte med alla mina känselspröt känna efter vilken känsla och tanke som fick mig att gråta. Och det fanns ingen tanke, det fanns bara en känsla av enorm tomhet, rädsla och nedstämdhet.

Bara vetskapen av att jag inte vet gör mig ännu mer rädd och nedstämd. Och det känns verkligen som att det inte finns några vettiga ord att säga till någon för att försöka förklara. Samtidigt som jag har ett enormt behov av intellektuellt sällskap.

Life alltså...

Självdiagnostik kring ordförstoppning

Jag har länge känt att orden tagit slut. Önskan att beskriva känslor har varit så stor att den har förstoppat ordflödet i sig. Men någon sa att om man börjar med lite i taget så blir det bättre sen.

Flera som känner mig väl vet att jag ofta självdiagnostiserar problem jag stöter på och detta är inget undantag. Jag kan se tillbaka på min vår för att se flera månaders hets till att plocka fram meningslösa ord, i en perfekt ordning, för att övertyga läsaren om att innehållet är sant. Detta vart en vardagsångest, att alltid räkna ord och lägga till fler för utfyllnad. 

När jag till slut slutade med det så slutade orden liksom helt. Jag tror det kan finnas ett visst sorts hinder i mig att komma tillbaka till orden när dessa plågsamt krystats fram en längre tid.

Så då antar jag att jag är på noll igen. Det vill säga att jag kommer uttrycka synliga sanningar i första hand för att väcka min tankeverksamhet. Och i denna process ska jag lägga in känslorna så dessa blir lättare att förklara sen när frågan väl kommer på tal.

När man säger allt utan att säga nånting

Vad betyder det när man tänkt så mycket och sagt så mycket att orden tagit slut? Har man som person förändrats då eller är man samma människa fast med en djupare kunskap? Jag vet att jag har vändt och vridit på allt jag vet och känner de senaste veckorna och det enda som det leder till är en känsla av tomhet. En tomhet som sträcker sig från topp till tå och endast lämnar efter sig ett falskt dimmsken på verkligheten. Det får mig att fråga mig själv "är det här verkligen jag?", "är jag den jag tror jag är?" Och "tycker jag om den jag lever upp till att vara?". Det här är fruktansvärda frågor. Det får mig nästan att nudda i min förglömda existensångest, men bara nudda.

När jag insåg vilka rädslor som styrt mig senaste året föll hoppet hos mig. Detta är alltså rädslor som byggts upp under flera år och fått enorm påverkan i mitt liv. Det är tungt. Och hur gör man för att befrias från rädslorna? Eller ska man acceptera att jag föralltid kommer styras av dessa?

Nåja, nu ska jag i alla fall sova lite. Och kanske krama Janis-hunden lite.

Godnatt