Att vara älskad av att existera

Jag måste erkänna att jag är förundrad. I min tidigare värld har förälskelse och så kallad nykärlek bara existerat bland tonåringar och barn. Jag har har jättesvårt att förstå hur människor kan skriva på olika sociala medier om hur kära och förälskade de är. Allt för många gånger har jag suckat högt och scrollat snabbt i mina olika flöden när det kommer kärleksförklaringar om någons "gullesnutteduttiplutt".
Och nu, nu känns det som att jag har ett enormt behov av att skrika ut mina känslor överallt. Jag är liksom störtkär. Ni vet, jag har det som folk kallar för fjärilar i magen, går på rosa moln och ser hjärtan i ögonen. Jag vill berätta för hela världen om hur otroligt bra kille jag har hittat.

Jag får för första gången i en kärleksrelation känna mig uppskattad av att bara existera. Att jag som person är den bästa version som kan gå på jorden. Jag har inte bara fått höra att jag duger som jag är utan att alla mina sidor är  älskade och beundras av en och samma person. Känslan av existensångest som jag alltid känt i mer eller mindre skala i mitt liv är som bortblåst just nu.

I flera relationer jag  haft tidigare har jag upplevt att jag behöver passa in. På olika plan har jag försökt vänt och vridit min personlighet för att uppfylla en viss standard. Och ett tag i mitt liv tänkte jag nöja mig med det. Jag tänkte nöja mig med att ha en lite knäpp känsla i magen av att aldrig riktigt vara hel. Jag trodde liksom att det ändå var så människor har det. Jag menar inte att jag bara haft ett liv fyllt med olycka, det har funnits ljusa stunder då ångesten varit i hanterbar skala. Någon sade faktiskt att jag har fel i huvudet, och det var ju sant då.

Men under sommaren 2015 hände något inom mig. Av någon anledning, som jag i dagsläget inte kan sätta fingret på, växte något som jag tror kallas självkänsla. Jag har fått ork att ta tag i saker och att inte bry mig om den negativitet som tidigare fyllt mitt inre. Nu kan jag acceptera alla möjliga saker i mitt liv som jag tidigare inte skulle klarat av. Jag har under hela hösten grävt fram min personlighet och bestämt mig för att bland annat inte slösa energi på negativitet.

Jag tror att träffa en så fin kille som jag gjorde på halloween -15 var i precis rätt tid i mitt liv. Jag hade mognat till under sommaren, fått sätta mina värderingar i livet under hösten och blivit redo att känslomässigt ta in någon i mitt hjärta. Men denna gång gjorde jag det utan att forcera min personlighet och det visade sig vara ett toppen recept.

Och idag, snart fem månader senare är det bästa jag vet att få umgås med honom. Varje dag får jag ta del av hans fina själ. Och jag älskar inte bara han som person utan jag älskar den känsla jag får av att umgås med honom. Han är min.