Ibland läser jag andras blogginlägg och minns tillbaka när jag kunde uttrycka så mycket känsla och skriva så levande som en del duktiga bloggare gör. Jag kunde sätta ord på hur saker och ting ser ut, upplevs och känns. Jag älskade att göra det. Jag brydde mig föga om det ens var någon som läste meningarna jag skapade. Jag brydde mig inte alls om det fanns människor som ville använda informationen till något dåligt. Det fanns inget dåligt för mig då. Det var jag rätt igenom. Texterna jag formade sade mer om mig än vad jag någonsin sagt till någon annan och dom var äkta.
Sedan blev jag övertalad att tömma bloggen. Ta bort allt som kan misstänkas som äkta känslor. Sluta skriva om det som faktiskt betydde något för mig. Sluta skriva om hur jag upplever mitt liv, mina människomöten och mina erfarenheter. Det känns som att jag blev tillbedd att måla himlen rosa och klistra färgglada fjärilar över den. Och det gjorde jag. Och nu står jag här och läser andra människors blogginlägg och önskar att det var mina ord. Att jag hade kvar allt som jag någon gång raderat. Det känns som att jag inte längre kan uttrycka äkta känslor. Det går inte att sätta ord på det jag känner eftersom det alltför oftast är tomt.
Nu kan jag känna glädje, ilska, leda, frustration. Ja, jag kan känna allt men jag kan inte uttrycka det längre. Det känns som att jag gör förbjudna saker genom att sätta känslor i ett blogginlägg.
Alla dessa främlingar i mitt inre som bestämmer över mig.... Jag önskar att jag kände dem bättre, då kanske jag kunde förstå deras val bättre. Och kanske, kanske kunde jag enas och bli ett med alla som har funderingar. En dag ska jag bli ett med mig själv. så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar