När det kommer rakt från hjärtat

Min blogg ska ju handla om mig, mina framsteg och mina steg tillbaka. När jag bloggade för två år sedan kunde vi se hur djupt nere på botten jag var. Sedan under sommaren stabiliserade det sig och jag levde lugnt i lite över ett år. Nu börjar jag sakta sjunka neråt igen. Existensångesten har börjat smyga sig på, roliga fritidshobbys är inte roliga, skolan sackar efter, löjliga bråk och missförstånd i nästan alla nära relationer jag har, en träningsnoja som gett mig både muskler och mera ångest. Det är vad som präglat min senaste tid. Ytterst få stunder av äkta glädje har också infunnit sig i nära relation med starka känslor av sorg, ilska och misslyckande.

Men nu har det mesta runnit av. Nu känner jag nästan ingenting blandat med hopplöshet. Jag känner mig som en patient uttryckte sig : "kämparglöden är borta". Jag orkar inte känna efter längre helt enkelt. Jag har inte längre lust att jobba med mig själv, mina framsteg efter enorma ansträngningar är så små så dom blir osynliga. Det är inte roligt att försöka arbeta med sig själv när man inte känner förmåga att styra, påverka och växa.

Jag har aldrig bett om att få bli människa. Människan är den vidrigaste varelsen på den här jorden. I min perfekta värld skulle jag inte ha ett så utvecklat medvetande och jag skulle inte leva i 75år.

Men det är ju bara min åsikt nu, liksom...