Jag blir mera gråmus för varje dag som går. Bekväma kläder framför snygga, garderoben krymper för varje vecka som går, sminklös. Ingenting spelar liksom någon roll. Vad gör det om jag är lite fetare, fulare och mer pessimistisk än igår? Inte ser man någon skillnad på livskvalitet eller hur människor bemöter en. Var hittar man intresset i att faktiskt visa ett gott yttre? Vad är det som driver alla dessa supersnygga människor till att fortsätta vara snygga, duktiga och trevliga, med en extremt lång vänlista på FB och enorma följelistor både på Instagram och Twitter? Jag vet inte om jag är avundsjuk. Det tror jag inte. Jag har aldrig varit intresserad i en massa främlingar och ärligt talat kan jag säga att ca 100personer i min vänlista på FB tål jag varken se eller läsa om. Helt i onödan. Men har man en gång accepterat en människa på Facebook kan man inte ångra sig, det är som att vända ryggen till den. Och ja, det är säkert en 50personer i min vänlista som jag accepterat endast eftersom dom bär mitt efternamn och råkar vara vänner med mina syskon, det brukar betyda att jag borde känna dom på ett eller annat sätt. Eller känna till.
Nåja, jaja. Jag vet inte om jag ska gaska upp mig och bli snygg igen eller om jag bara ska acceptera att jag nog inte är intresserad i att lägga en massa meningslös tid åt att lägga en make helt utan att få något i gengäld. Jag kanske bara ska vara mitt vanliga pessimistiska jag, lite sådär som alla i min familj verkar ha en släng av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar