För exakt ett år sedan vaknade jag tidigt i mitt nya hem. Ensam sov jag lite för länge, klädde mig varmt och traskade iväg mot mitt dåvarande jobb på Select redan före klockan slagit 06.00. Dagsformen var vemod, något mellan förväntan och besvikelse och ilska.
Det var tack vare min stolthet som jag trodde jag ställde krav i tysthet. Dessa tysta krav uppfylldes aldrig och jag antog att jag gjort ett bra val. Jag fokuserade blicken längre bort mot framtiden och min 55kgs kropp började kännas tyngre med tiden.
I mitten av våren var jag benlös. Jag planerade min egen död i detalj flera gånger om och tillslut sjukskrev jag mig. En månad var jag sjukskriven sedan sa jag upp mig istället. Nu känns det som om hela våren var grå, tung, suddig och ensam. Men det var ju bara min hjärna som var fucked up. Tack vare en riktigt godhjärtad vän tog jag mig igenom våren och jag lär väl aldrig ha suttit här om det inte vore för henne.
Nu mår jag ganska bra. Om två veckor har jag jubileum. Då är det ett år sedan min värld rasade samman och jag insåg vilken jävla värld vi lever i. Jag tänker dricka all inclusive drinkar och bränna sönder min kropp med sol tills jag blir full, dryg och fittig. Sedan ska jag sova och när jag vaknar upp ska jag försöka fokusera på semestern och nuet i stället. Och förstås, göra som alla andra: låtsas som ingenting har hänt.
Ja, det var den våren jag insåg att jag verkligen ogillar hur människan fungerar och hur världen vi lever i ser ut. Nu har jag börjat acceptera hur vi fungerar men ibland kommer det dom där tankarna och funderingarna "tänk om". Men med lite framförhållning och lite jävlar anamma lär väl jag också orka leva till jag är närmre 70. Man ska väl inte vara så jävla viktig hela tiden. Och att bry sig är nog en sämre väg jag kan ta, oftast pissar ju livet en i ögonen ändå. Äh jag skiter väl i det här? Jävla värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar